-

Jag fattar inte varför du inte fattar, vad jag en säger hur jag beter mig allt tyder på att du ska gå iväg o låta mig vara ifred, men nej! vi har ju till och med kommit överrens om att låta varandra vara, ändå står du där o Glor på mig som om jag var tre år gammal och hade skrapat sönder knäna "oh lilla vännen hur är det fatt", du följer efter mig, vart jag än går, jag får inte ens gå på toaletten ensam längre. Hela tiden säger du Vi som om jag brydde mig om var eller vad du ska göra något, när ska du klara dig själv!? Sluta fråga om jag är arg, och om mår bra, va tror du själv? Ska jag må bra när du aldrig, aldrig lyssnar på vad jag säger, jag mår inte bra och det är på grund av dig. Nej du hjälper inte mig igenom min morbrors död, du gör det bara värre. Hur ska jag då kunna vara lycklig? Om det ända du ger mig är blickar som säger att jag misslyckad?
Ja, jag var glad idag, två gånger, två korta stunder, när Du väl lät mig vara ifred!
Jag sov iallafall gott om natten.